vätskeobalanser

Vätskeobalanser är tillstånd där kroppens vattenbalans avviker från det normala, så att vätskintag och vätskeförluster inte längre följer varandra eller vätskefördelningen mellan kroppens olika kompartment förändras. Fysiologiskt upprätthålls vätskeobalansen av mekanismer som reglerar törst och antidiuretiskt hormon (vasopressin), samt renin-angiotensin-aldosteronsystemet och atrialt natriuretiskt peptide. Njurarna spelar en central roll i regleringen av volym och elektrolytbalans, medan kända utgångar av vätska sker via urinen, svett, andning och gastrointestinal kanal.

Vätska i människokroppen delas övergripande in i intracellulär vätska (ICF) och extracellulär vätska (ECF). Totala kroppsvätskan utgör ungefär 60 procent av kroppsvikten hos friska vuxna, där ICF står för cirka två tredjedelar av den totala mängden vätska och ECF cirka en tredjedel. Normalt ligger osmolaliteten runt 280–295 milliosmoler per kilogram.

Vätskebalansen kan rubbas av olika orsaker, till exempel vätskeförluster vid diarré, kräkningar eller svettning, otillräckligt vätskeintag, njur- eller hormonavikelser, eller övervätskning vid hjärtsvikt eller njursjukdom. Kliniskt bedöms balanshalten genom daglig vätskebalans, kroppsvikt, urinsamling och vitalparametrar, samt laboratorieprov som natrium, osmolalitet och njurfunktion.

Behandling är orsaksspecifik och syftar till att återställa adekvat vätskebalans genom lämpliga vätsketerapier, ofta isotona kristalloider som 0,9% natriumklorid eller lactatrestrikterade lösningar, samt justering av elektrolyter och diuretikabehandling vid behov.