välfärdsstatens

Välfärdsstaten är ett begrepp inom politik och samhällsvetenskap som beskriver ett samhällssystem där staten har huvudansvaret för medborgarnas sociala trygghet och grundläggande välfärd. Den bygger vanligtvis på universella rättigheter till hälso- och sjukvård, pension, arbetslöshetsförsäkring, barnomsorg och utbildning, samt arbetsmarknads- och socialpolitik som syftar till att förebygga fattigdom och främja jämlikhet. Finansieringen sker i stor utsträckning genom beskattning och sociala avgifter.

Historiskt utvecklades välfärdsstaten under 1900-talet med olika vägar i olika länder. I Tyskland inleddes socialförsäkringar på 1880-talet; i Storbritannien formulerades Beveridge-rapporten efter andra världskriget; i Sverige byggdes folkhemmet upp under 1930- och 1940-talen och utbyggdes därefter. Efterkrigstidens tillväxt möjliggjorde breda offentliga tjänster och generösa pensioner och sjukvård. Olika politiska traditioner har inneburit olika fokus på universella rättigheter kontra inkomstbaserade förmåner.

Vanliga beståndsdelar är socialförsäkringssystem, allmän hälso- och sjukvård, barnomsorg, utbildning samt arbetsmarknadspolitik som aktivering och omställning. Finansieringen sker främst genom progressiva skatter och arbetsgivar- och arbetstagavgifter. Målet är ofta universell tillgång och jämlikhet i möjligheter snarare än selektivt stöd.

I olika länder varierar välfärdsstatens utformning. Den nordiska modellen kännetecknas av universella rättigheter, höga skatter och omfattande offentliga tjänster; andra länder har mer inkomstbaserade program eller större inslag av privata alternativ.

I modern tid står välfärdsstaten inför utmaningar som demografisk förändring, finansieringens hållbarhet, migration och teknologisk förändring. Debatten rör ofta universalisens omfattning, kostnader, effektivitet och hur privata alternativ kan integreras utan att äventyra grundläggande trygghet.