vibrationseksponering

Vibrationseksponering avser den mekaniska vibration som personer utsätts för under arbete när de använder vibroverktyg, maskiner eller färdas i vibrerande fordon. Exponeringen kan delas in i två huvudtyper: hand-arm-vibration (HAV) som uppstår i händer och armer vid användning av exempelvis borrar, hyvlar och slipmaskiner, och helkroppsvibration (WBV) som uppträder genom vibrationer som fortplantar sig till ryggraden vid körning av fordon eller arbete på stödytor.

Hälsoeffekter av vibrationsexponering varierar mellan HAV och WBV. HAV kan leda till hand-arm-vibration syndrom (HAVS), som inkluderar kärl- och neurologiska symtom som fingerblåsor vid kyla, domningar och parestesier samt långsiktiga kärl- och neurodegenerativa förändringar. WBV har kopplats till muskel- och skelettbesvär, särskilt i ländryggen, samt ökad risk för ryggsmärtor och degenerativa ryggsjukdomar. Riskerna ökar med hög vibrationsnivåer, längre exponering, griptryck och statiska arbetspositioner.

Exponering mäts ofta som A(8), den åttimmars ekvivalenten i m/s^2, och används för att bedöma risker enligt arbetsmiljöstandarder. Inom EU används ofta vad som kallas exponeringsvärden, där en åttimmarsvärderad acceleration över tröskelvärden anger behov av åtgärder. För HAV finns riktvärden som ofta nämns som 2,5 m/s^2 A(8) som åtgärdsnivå och 5 m/s^2 A(8) som gränsvärde i vissa regelverk. För WBV används olika riktlinjer och mätuppsättningar beroende på kroppsställning och sitthöjd, ofta baserade på ISO-klassningar som ISO 2631.

Bedömning och kontroll av vibrationsexponering kräver systematisk riskbedömning, mätningar av vibrationer och åtgärder i tre nivåer: tekniska åtgärder (låg-vibrationverktyg, dämpning, underhåll), organisatoriska åtgärder (minska arbetstiden i vibration, arbetsrotation) och personliga skyddsåtgärder där det är lämpligt. Regelverk kräver information, utbildning och uppföljning samt medicinsk övervakning i vissa fall.