uppkomsttidpunkt

Uppkomsttidpunkt är den tidpunkt då ett himlakropp uppträder över horisonten för en viss observatör och därmed blir synligt. Begreppet används främst inom astronomi och navigering, men även vid observationsplanering och beräkningar av dagsljus. Det gäller för solen, månen, planeter och stjärnor. Olika definitioner förekommer beroende på hur synligheten fastställs: ofta räknas uppkomsten när den övre kanten av objektet nuddar horisonten, men ibland betraktas även övriga övergångar eller reella synligheter med hänsyn till atmosfäriska brytningar.

Beräkningen av uppkomsttiden beror på observationsplatsens geografiska koordinater (latitud och longitud), höjd över havet samt datum och objektets position. I allmänna termer används relationshipen sin h = sin φ sin δ + cos φ cos δ cos H, där h är objektets höjd över horisonten, φ observationsplatsens latitud, δ objektets deklination och H dess timvinkel. För uppgångar räknas vanligtvis ett specifikt höjdläge h vid horisonten, exempelvis h ≈ -0,833° för solen, vilket tar hänsyn till atmosfärens brytning och solens skenbara diameter. Lösningen ger timvignet H som sedan kan omvandlas till tidsuppgift.

Specifika fall kräver särskild hänsyn. Månen har betydande parallax och varierande brytningar som påverkar uppgångstiden mer än planeter, och mindre objekt kan kräva topocentriska koordinater och detaljerade ephemerider för exakt tidsbestämning.

Användningar inkluderar planering av observationskvällar, navigering, astronomisk forskning och publikationsarbete i almanackor samt programvara för himmelsobservations. Se även uppgångs- och nedgångstider samt soluppgång.