toleransstackning
Toleransstackning, eller toleransuppbyggnad, är den sammanlagda effekten av individuella tillåtna variationer hos dimensioner och toleranser i en mekanisk konstruktion. När flera delar och funktioner samverkar i en produkt kan små avvikelser i varje del ackumulera och påverka slutlig passform, funktion och avstånd mellan kritiska ytor i en sammansättning.
Syftet med toleransstackning är att bedöma hur stor variation som kan uppstå i en produkt under tillverkning
Det finns två övergripande sätt att analysera stackningen: worst-case (värsta-fallet) och statistisk analys (baserad på sannolikhetsfördelningar).
I worst-case-metoden summeras alla toleranser för de kritiska dimensionerna för att bestämma den största möjliga variationen
I statistisk toleransanalys används sannolikhetsfördelningar och ofta metoder som RSS (root sum of squares) eller Monte
Standarder och verktyg: Standarder för toleranshantering och GD&T följer ofta ASME Y14.5, ISO 1101 och liknande
Praktisk vägledning betonar fokus på kritiska gränsytor, tydlig datumreferensram och kontroll av tillverkbarhet för att minimera