toleransstackning

Toleransstackning, eller toleransuppbyggnad, är den sammanlagda effekten av individuella tillåtna variationer hos dimensioner och toleranser i en mekanisk konstruktion. När flera delar och funktioner samverkar i en produkt kan små avvikelser i varje del ackumulera och påverka slutlig passform, funktion och avstånd mellan kritiska ytor i en sammansättning.

Syftet med toleransstackning är att bedöma hur stor variation som kan uppstå i en produkt under tillverkning och montering, och att säkerställa att den fortfarande uppfyller krav på passform, funktion och kvalitet. Analysen används i design, produktutveckling och tillverkningsplanering.

Det finns två övergripande sätt att analysera stackningen: worst-case (värsta-fallet) och statistisk analys (baserad på sannolikhetsfördelningar).

I worst-case-metoden summeras alla toleranser för de kritiska dimensionerna för att bestämma den största möjliga variationen i en given funktion eller passning. Den ger ett säkert men ofta konservativt uppskattat intervall och kan leda till överdriven överdimensionering.

I statistisk toleransanalys används sannolikhetsfördelningar och ofta metoder som RSS (root sum of squares) eller Monte Carlo-simuleringar för att uppskatta sannolik sannolikhet att delar passar. Dessa metoder tar hänsyn till hur vanligt förekommande variationerna är och kan ge mer realistiska resultat.

Standarder och verktyg: Standarder för toleranshantering och GD&T följer ofta ASME Y14.5, ISO 1101 och liknande dokument. Tillämpningar sker i CAD- och toleransberäkningsverktyg för att stödja design för tillverkning och montering och för att dokumentera stackningen.

Praktisk vägledning betonar fokus på kritiska gränsytor, tydlig datumreferensram och kontroll av tillverkbarhet för att minimera onödig variation utan att hindra funktion.