tillatbarhet

Tillåtbarhet, även stilistiskt kallat tillåtbarhetens egenskap, är begreppet som beskriver i vilken grad något får göras eller förekomma enligt gällande regler, normer och värderingar. Begreppet används i olika sammanhang där bedömningen av vad som är acceptabelt eller rättvist måste göras innan åtgärder vidtas eller beslut fattas.

Etymologiskt härstammar ordet från verbsformen tillåta och suffixet -barhet, som anger en egenskap eller möjligheten till något. Tillåtbarhet fungerar därför som en kvalitativ bedömning av om en viss handling, policy, teknik eller tillstånd är tillåtet eller rimligt under rådande rättsliga och etiska ramar.

Användningsområden inkluderar rättsväsendet och regleringar, etik och styrning, offentlig politik, samt forskning och industri. Exempelvis kan tillåtbarheten för ett visst läkemedel avgöras av säkerhetsdata, effekt och etisk granskning; för en ny byggnorm av tekniska och miljömässiga konsekvenser; eller för en affärsoperation enligt konkurrens- och konsumentskyddslagar. I varje fall vägs juridiska krav, risker, nyttor, kostnader, och påverkan på berörda parter.

Bedömningen av tillåtbarhet involverar ofta risk- och kostnadsnytta, samtycke där det behövs, proportionalitet och rättvisa. Processen kan innefatta juridisk granskning, etiska kommittéer och offentliga samråd samt remissrundor för att avgöra om något ska godkännas, ändras eller avvisa. Tillåtbarhet kan förändras över tid i takt med nya regler, tekniska framsteg eller förändrade samhällsvärderingar.