tidsriktning

Tidsriktning är ett begrepp inom fysik och filosofi som beskriver att tiden upplevs och betraktas som riktad från det förflutna mot framtiden. Många processer visar irreversibilitet och kan inte helt enkelt gå i motsatt riktning. Begreppet används för att förklara hur fenomen utvecklas över tid, från vardagliga händelser till kosmologiska och kvantfysiska processer.

Den mest använda förklaringen är den termodynamiska tidsriktningen: den andra lagen säger att entropin i ett isolerat system tenderar att öka. Denna uppåtriktade trend ger en naturlig riktning för tidsflödet. En viktig förutsättning är att universum började i ett mycket lågt entropitillstånd, vilket gör att entropi kan öka över tid. Även om de flesta grundläggande lagar är tidsjämställda uppstår makroskopisk irreversibilitet genom initiala villkor och komplexitetsökning.

Andra kopplingar av tidsriktningen är den kosmologiska tidsriktningen (universums expansion och strukturbildning), den psykologiska tidsriktningen (minne och förväntan) och den radiativa eller kausala tidsriktningen i strålning och information. Forskare diskuterar i vilken mån tidsriktningen är en fundamental egenskap eller en konsekvens av villkor i ett system. Inom kvantmekanik diskuteras hur mått, decoherence och information påverkar upplevelsen av tidens riktning och hur irreversibilitet blir framträdande i öppna system.

Historiskt har Boltzmann, Loschmidt och Zermelo bidragit till debatten om irreversibilitet och paradoxer kring tidsriktning. Eddington populariserade begreppet och betonade entropi som en möjlig förklaring till tidsriktningen. Moderna diskussioner kopplar tidsriktningen till kosmologi, informationsteori och gravitation i jakten på en enhetlig bild av hur tidsflödet uppkommer.