synapsförbindelser

En synapsförbindelse är kopplingen mellan två neuroner där en nervsignal överförs från en presynaptisk cell till en postsynaptisk cell. Vanligtvis består en synaps av en presynaptisk terminal med vesiklar som innehåller neurotransmittorer, en synaptisk klyfta och ett postsynaptiskt membran som har neurotransmittorreceptorer.

De flesta synapser i centrala nervsystemet är kemiska synapser. Vid aktionspotentialen frisätts neurotransmittorer i den synaptiska klyftan, de diffunderar över till det postsynaptiska membranet och binder till receptorer. Detta kan skapa EPSP eller IPSP. Neurotransmittorerna inkluderar glutamat (ofta excitatorisk), GABA och glycin (inhibitoriska), samt mindre ofta acetylkolin. Receptoraktivering kan leda till att jonkanaler öppnas eller till metabotropa effekter. Denna plasticitet gör att styrkan hos en synaps kan öka eller minska beroende på aktivitet (LTP/LTD).

Elektriska synapser saknar neurotransmittorer. De består av gap junctions som länkar ihop cellernas cytoplasma via connexiner. De tillåter direkt jonflöde och därmed snabb och oftast bidirektionell överföring. De är vanligt förekommande där snabb synkronisering behövs, till exempel i vissa områden av hippocampus och cerebellum, samt i hjärtat.

Under utvecklingen bildas många synapser (synaptogenes) och genom pruning minskar antalet synapser till vuxennivå. Glialceller, särskilt astrocyter, bidrar till synapsebildning och reglering av neurotransmittorer. Förändringar i synapser och synaptisk plasticitet spelar en viktig roll i lärande och minne. Dysfunktioner i synapser är kopplade till neurologiska och psykiatriska tillstånd som epilepsi, autism och schizofreni. Läkemedel som riktar sig mot neurotransmittorer eller postsynaptiska receptorer används i behandlingar.