postsynaptiska

Postsynaptiska avser den delen av en kemisk synaps som tar emot signalen från en presynaptisk nervcell. Den består framför allt av postsynaptiska membranet i mottagarcellen och av det närliggande täta protein-komplexet som kallas den postsynaptiska densiteten (PSD). Den postsynaptiska delen svarar på neurotransmittorer som frisätts i synapsklyftan genom att öppna jonkanaler eller aktivera second messenger-system.

Neurotransmittorer binder till receptorer i det postsynaptiska membranet. Det finns två huvudtyper: jonotropa (ligandstyrda jonkanaler) och metabotropa (GPCR). Exempel på jonotropa receptorer är AMPA- och NMDA-glutamatreceptorer samt GABA_A- och glycinreceptorer. Aktivering av jonotropa receptorer leder vanligtvis till snabba EPSP eller IPSP; metabotropa receptorer generar längre verkande förändringar via second messengers och kan modulera jonkanaler eller genuttryck.

PSD är ett proteinrikt område direkt under synapsklyftan som organiserar receptorer och signalproteiner. PSD innehåller ramproteiner som PSD-95 och kopplar receptorer till cytoskelett och till kinaser. Denna organisation möjliggör effektiv överföring och reglering av synaptiska signaler genom receptortrafik och fosforylering.

Plastiska mekanismer vid den postsynaptiska sidan bidrar till lärande och minne. Långtidsförstärkning (LTP) och långtidsdepression (LTD) involverar ofta förändringar i antal och känslighet hos postsynaptiska glutamatreceptorer, receptortrafik och fosforylering, vilka förlänger eller förkortar synaptisk styrka.

Sjukdomar och störningar i postsynaptisk signalförmåga kan bidra till neurologiska tillstånd som schizofreni, autism och Alzheimers sjukdom. Studier av postsynaptiska mekanismer är centrala för förståelse av synaptisk funktion och neuroplastisk inlärning.