superspridning

Superspridning är ett epidemiologiskt fenomen där ett fåtal infekterade individer står för en oproportionerligt stor del av smittspridningen, eller där en enda händelse ger upphov till många fall. Begreppet används ofta när transmissionen inte är jämnt fördelad mellan alla infekterade.

Spridningen varierar mellan personer och situationer. För att beskriva variationen används dispersionparametern k i en negativ binomialfördelning. Lågt k innebär hög spridningsheterogenitet: de flesta infekterade sprider få fall och ett fåtal orsakar många.

Faktorer som bidrar är en samverkan av biologiska, beteendemässiga och miljömässiga förhållanden. Biologiska faktorer kan inkludera hög virustäthet eller långvarig infektion hos den som sprider smittan. Beteendemässiga faktorer omfattar nära och långvarig kontakt samt deltagande i sociala eller arbetsrelaterade aktiviteter med stor genomströmning av människor. Miljömässiga faktorer som dålig ventilation, trånga inomhusmiljöer och lång exponeringstid ökar risken för effektiva överföringshändelser.

Historiskt har superspridning varit viktig för flera stora utbrott. Under COVID-19-pandemin framkom många superspridande händelser i inomhusmiljöer som sångkörer, nattklubbar och gym. Liknande mönster har observerats vid SARS-pandemin 2003.

Förebyggande åtgärder fokuserar på att minska risk i miljöer med hög transmissionspotential: förbättrad ventilation och luftfiltrering, minskad trängsel, användning av munskydd i riskmiljöer samt snabb testning och isolering av indexfall och nära kontakter.