självtranscendens

Självtranscendens är ett psykologiskt och filosofiskt begrepp som beskriver processen att gå utanför sina egna omedelbara självintressen och gränser, i riktning mot något större än sig själv. Denna rörelse kan uppträda genom engagemang i relationer, samhällsarbete, moralisk handling, eller öppenhet för universella värden. Begreppet används inom existential och positiva psykologin för att förklara hur människor hittar mening och resurser att hantera livskriser genom att se bortom sig själv.

Historiskt har idén utvecklats inom olika skolor. I Maslows senare teori uppträder självtranscendens som ett stadium som går bortom självförverkligande och närvaro till högre mål. Viktor Frankls logoteri bygger på mening som något som överstiger individuella behov och föder handlingar som syftar till andra eller ett större syfte. Inom modern psykologi betonas hur självtranscendens växer genom altruism, kreativt engagemang, andlighet eller samhörighet med naturen och människorna.

Forskningen visar kopplingar mellan självtranscendens och välbefinnande, livssyfte och motståndskraft, även om begreppet varierar kulturellt och teologiskt. Kritik består i att begreppet tolkas olika, och att mätning är metodologiskt utmanande när det gäller att separera från egoism eller religiösa sammanhang.

Se även: självförverkligande, mening i livet, existential psykologi, andlighet.