signalmolekylen

Signalmolekylen är ett kemiskt ämne som används av celler och organismer för kommunikation mellan celler och vävnader. Den överför informationvia bindning till en särskild receptor, vilket startar en signalslinga i målcellen och ofta resulterar i en förändring av metabolism, tillväxt, differentiering eller immunsvar. Signalmolekyler kan verka över olika avstånd: lokalt i vävnaden (autokrina och parakrina signaler) eller transporteras via blodet till avlägsna mål (endokrina signaler). Vid neurala signaler fungerar signalsubstanser som överföringsmedel mellan nervceller.

Exempel på signalmolekyler är hormoner som insulin och adrenalin, neurotransmittorer som glutamat och dopamin, och cytokiner som interleukiner. Inom mikrobiologi förekommer kommunikation mellan celler hos bakterier genom quorum sensing, där samarbete regleras av signalmolekyler såsom acylhomoserinlaktoner (AHL).

Receptorerna som tar emot signalmoleklen finns på cellytan eller inuti cellen. Bindningen utlöser signaltransduktion, ofta via sekundära budbärare som cAMP, Ca2+, IP3 eller DAG, vilket leder till effektorrespons som förändrad genuttryck eller enzymaktivitet. Signalmolekylens effekt beror på receptorernas närvaro, affinitet och kontexten i cellen.

Forskning och klinisk praxis ser signalmolekylens funktion som central för normal fysiologi och sjukdom. Förändringar i produktion, utsöndring eller mottaglighet kan bidra till sjukdomar som diabetes, cancer och autoimmuna tillstånd. Användningen i läkemedelsutveckling och diagnostik är betydelsefull.