scapularfrakturer

Scapulafrakturer, eller frakturer i skulderbladet, är ovanliga skador som vanligtvis uppstår vid högenergitrauma som bilolyckor eller fall från höjd. De utgör en liten andel av alla frakturer i skulderregionen och uppträder ofta i samband med andra skador i thorax eller överkropp. Behandling och prognos styrs i stor utsträckning av frakturernas placering, displacement och eventuell ledengagemang.

Skulderbladets anatomi innefattar kropp, processus coracoideus, acromion och glenoidhålan där humerus-ledar. Frakturer kan delas in i olika typer, till exempel kroppsfraкturer, collum scapulae (nack- eller halsfrakturer), äldre glenoidefrakturer med intra-artikulärt engagemang samt acromion- eller scapula-spinefrakturer. Skälet till skademönstret är ofta högenergi, men isolerade kroppsfraкturer kan förekomma vid lägre energi.

Symptom och diagnostik kännetecknas av lokal smärta, svullnad och rörelsebegränsning i skulderbladet. Röntgenbilder kan missförstå eller underskatta displacement och glenoidinvolvering; datortomografi (CT) rekommenderas ofta för noggrann bedömning av ledens kontur och fragments placering samt för att kartlägga eventuella ledspringor.

Behandling är i de flesta fall konservativ: immobilisering följt av måttlig fysioterapi och återgång till normalt funktionellt arbete. Indikation för kirurgi inkluderar betydande displacement eller intra-artikulär glenoidfraktur med oregelbunden ledsäkerhet, instabilitet eller samtidig skada på andra delar av skuldergördeln. Ofta krävs osteosyntes eller fragmentrepositionering vid dessa scenarier.

Prognosen vid scapulafrakturer är generelltgod med adekvat behandling och rehabilitering. Komplikationer är ovanliga men kan innefatta stelhet, malunion eller posttraumatiskt smärt- och rörelsebegränsningssyndrom, särskilt vid omfattande samtidig thorax- eller axelledsskada.