salivsekretionen

Salivsekretion, eller salivproduktion, är processen genom vilken saliv bildas och utsöndras av spottkörtlarna. Hos vuxna bildas vanligtvis cirka 0,5–1,5 liter saliva per dygn, vilket varierar med måltidsstimuli, hydration och hälsotillstånd. Saliven består av vatten, elektrolyter, slem (mucin), enzymer som amylas, samt antimikrobiella faktorer som IgA, lysozym och peroxidase. Den spelar en viktig roll i tuggning, sväljning, tarmsförberedelse och oral hälsa genom att buffra, remineralisera tänderna och begränsa mikrobiell tillväxt.

De största spottkörtlarna är glandula parotidea (parotis), glandula submandibularis och glandula sublingualis, tillsammans med flera mindre spottkörtlar i munhålan. Efter utsöndring genom gångsystemen modifieras saliven i ductalvävnaden: acinära celler utsöndrar en isoton vätska, medan gångarna reabsorberar Na+ och Cl− och utsöndrar K+ och bikarbonat. Vid låga sekretionshastigheter är saliven mer hypoton jämfört med plasma; vid högre hastigheter blir den mer osmotiskt lik plasman.

Reglering av salivsekretionen domineras av det parasympatiska nervsystemet, som via acetylkolin och muskarina receptorer ökar volymen och producerar en vattenrik saliv med hög enzymhalt. Sympatisk stimulering ger ofta mindre volym men saliv med högre viskositet och ökat proteininnehåll, vilket kan påverka smakupplevelsen och skyddsegenskaperna.

Funktioner inkluderar smörjning och bildning av bolus, inledande kolhydratnedbrytning, pH-buffering och remineralisering av tänderna samt immunförsvar genom IgA och antimikrobiella faktorer. Kliniskt är torr mun (xerostomi), sialolithiasis och Sjögren-syndrom viktiga tillstånd som påverkar salivproduktion och kvalitet. Sialometri används för att bedöma salivflödet vid diagnostik.