Salivsekretion

Salivsekretion är processen genom vilken saliv produceras och utsöndras av de stora salivkörtlarna (parotis, submandibularis och sublingualis) samt mindre körtlar i munhålan. Saliv är viktig för sväljning, tal och tuggfunktion samt initial digestion och oral hälsa.

Den största volymen produceras av de tre stora körtlarna. Saliva består främst av vatten och elektrolyter samt muciner, enzymer som alfa-amylas (och lipas i vissa fall), samt antimikrobiella ämnen såsom IgA, lysozym och lactoferrin. Denna sammansättning ger en viskös vätska som smörjer slemhinnor och skyddar tänderna.

Sekretionsprocessen sker när acinära celler bildar primärsaliva som sedan modifieras när den passerar genom ductus-systemet, där natrium- och kloridjoner återabsorberas och kalium samt bikarbonat utsöndras. Den slutgiltiga salivens osmotiska och joniska sammansättning varierar med sekretionens hastighet och därmed salivflödet.

Reglering av salivsekretionen sker främst via det autonoma nervsystemet. Parasympatisk aktivitet ökar volymen av vattnig saliva genom kolinerg signalering. Sympatisk aktivitet å andra sidan kan öka sekretionen av proteiner och göra saliven mer viskos. Smak, lukt och den cefala fasen stimulerar mycket salivproduktion.

Funktioner och klinisk betydelse: Saliv fuktar och mjukar föda, underlättar sväljning och talar, innehåller enzymet alfa-amylas som initierar kolhydratspjälkning och bidrar till munhålan genom buffertsystemet och antimikrobiella faktorer. Minskad salivsekretion kallas xerostomi och kan bero på läkemedel, sjukdomar eller strålbehandling och öka kariesrisk samt muntorrhetens besvär.