spottkörtlarna

Spottkörtlarna är en grupp exokrina körtlar som producerar saliva, en vätska som fuktar och skyddar munhålan, startar matsmältningen och underlättar smakupplevelser. Hos människan finns tre stora spottkörtlar: parotis, submandibularis och sublingualis. Utöver dessa finns ett stort antal mindre spottkörtlar i munhålans slemhinna i läppar, kinder, gom och tunga.

Den största körteln är glandula parotidea, belägen framför örat. Den producerar mest seröst (vattnigt) sekret och töms via ductus parotideus (Stensen’s kanal) som öppnas vid tanden i övre senare molarregionen. Glandula submandibularis ligger under mandibelns ram och bildar huvudsakligen ett blandat sekret men domineras av seröst. Ductus submandibularis (Wharton’s kanal) öppnar vid sublingual caruncle på tungan. Glandula sublingualis är den minsta och mest mucöst dominerande, belägen i munbotten; flera små utförsgångar tömmer sig längs linguala folds (ductus sublingualis, större körtlarna).

Innervationen är huvudsakligen parasympatisk via ansiktsnerven (nerv VII) till submandibularis och sublingualis genom g Ass submandibulare, samt via n. auriculotemporalis för parotisk glandula. Sympatisk innervation kommer från övre halspulsådern. Blodförsörjningen kommer främst från grenar av externa karotis (m. a. facialis, m. maxillaris och m. lingualis).

Funktionellt producerar spottkörtlarna saliv som innehåller vatten, elektrolyter, enzymer som amylas och muciner. Saliven löser upp smakämnen, skyddar tänderna mot syra och underlättar sväljning och tugga.

Sjukdomar som sialolithiasis (spottsten) ofta drabbar submandibularis; parotis kan inflammeras vid mumps. Sjögrens syndrom orsakar muntorrhet. Tumörer förekommer oftast i parotisk körtel och är oftast godartade, men kan vara maligna. Diagnostik innefattar bildgivning som ultraljud och MRI; behandling varierar från konservativ vård till kirurgi eller sialendoskopi vid övriga tillstånd.