röntgendatortomografisk

Röntgendatortomografi, ofta kallad datortomografi (CT), är en medicinsk bildteknik som använder röntgenstrålar och datorbearbetning för att skapa tvärsnittsbildningar av kroppens inre strukturer. En röntgenkälla roterar runt patienten medan en detektorkrets registrerar det som passerar igenom kroppen; från de uppmätta projektionerna rekonstrueras bilddata till tunna tvärsnitt (axialsnitt) och kan presenteras som rekonstruktioner i koronal eller sagittal riktning samt som 3D-visualiseringar. Moderna CT-apparater har flera detektorrader och kallas multislice CT; spiral eller helical CT används när patienten rör sig genom gantry under skanningen.

Tekniken används med olika protokoll och kan innefatta intravenöst och/eller oral kontrast för att förstärka blodkärl och vävnader. Vanliga tillämpningar är snabb diagnostik vid trauma, lung- och hjärt-/kärlbedömning, buk- och bäckenregionen, utredning av onkologi samt vägledning vid biopsier och interventioner. För- och nackdelar är tydliga: CT ger snabb, högupplöst information och möjlighet till 3D-rekonstruktion, men innebär strålningsexponering och risk för kontrastreaktioner; därmed tillämpas ALARA-principen och stråldoser minimeras genom tekniska och protokollbaserade åtgärder, såsom automatiska exponeringskontroller och iterativ rekonstruktion.

Historiskt sett utvecklades CT på 1970-talet av Godfrey Hounsfield och Allan Cormack, vilket belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1979. Vanliga begränsningar inkluderar artefakter från rörelse och metall samt begränsningar i vissa patientgrupper.

---