resistensmekanism

Resistensmekanism är ett begrepp som används för att beskriva de processer genom vilka en organism, cell eller ett system motstår effekter av ett visst påtryckningsmedel, till exempel antibiotika, bekämpningsmedel eller läkemedel. Begreppet används inom flera fält, framför allt mikrobiologi och medicin, men även inom materialvetenskap där det handlar om skydd mot yttre påverkan.

En grundläggande uppdelning är mellan intrinsic (naturlig) resistens som finns utan tidigare exponering, och förvärvad resistens som uppkommer genom mutationer eller horisontell genöverföring mellan organismer. Inom mikrobiologi dominerar ett antal mekanismer: enzymatisk inaktivering av ämnet (till exempel beta-laktamas som bryter ned beta-laktam-antibiotika); förändring av målet för läkemedlet (genom mutationer eller kemisk modifiering som gör målet mindre känsligt); minskad permeabilitet som hindrar ämnet från att nå sitt mål; aktiv urladdning av ämnet ur cellen via efflux-pumpar; och skydd genom biofilm som fungerar som en fysisk barriär. Andra relaterade begrepp är tolerans och persistence, där en del av populationen överlever behandling utan att vara genetiskt resistenta i varje cell.

Förvärvad resistens uppstår ofta genom horisontell genöverföring (konjugation, transformation, transduktion) eller genom nya mutationer i kromosomer eller plasmider. Resistensens kliniska betydelse är betydande, då den försvårar behandling, ökar sjuklighet och bidrar till spridning av resistenta anlag. Strategier som antibiotikastewardship, övervakning och utveckling av nya behandlingsmetoder syftar till att motverka resistensmekanismernas spridning och effekt.