resinbaserade

Resinbaserade material är polymerbaserade hartser som genomgår härdning för att bilda ett fast, tvärbundet nätverk. Begreppet används inom flera områden, bland annat tandvård, skyddsbeläggningar, lim och kompositmaterial samt i industriella tillämpningar som epoxibeläggningar.

De vanligaste hartserna är organiska monomerer som bis-GMA, UDMA, TEGDMA och HEMA, ofta blandade med oorganiska fyllmedel som kiseldioxid eller glas. Härdningen sker vanligtvis genom fotopolymerisation med synligt ljus eller genom kemisk själv- eller dual-härdning. Fotoinitiatorer som kamphorquinone startar polymerisationen när de utsätts för ljus.

Egenskaperna hos resinbaserade material är god estetik, bra vidhäftning till dentin och emalj, samt möjligheten att anpassa mekaniska egenskaper via fillerinnehåll. Utmaningar inkluderar polymerisationskrympning som kan leda till mikroförbindelser, färgstabilitetsproblem och nedbrytning vid fukt. Biokompatibilitet beror på fullständig härdning och rätt formulationsval. Fillers påverkar slitstyrka, radiopacitet och termisk ledningsförmåga.

Användningar sträcker sig från klinisk tandvård till industriella sammanhang som beläggningar, lim och olika typer av kompositmaterial för elektronik eller konstruktion.

Säkerhet och miljö: hantering av organiska monomerer kräver god ventilation och korrekt avfallshantering. Fortlöpande forskning syftar till att minska krympning, förbättra biokompatibilitet och utveckla mer hållbara, lågt toxiska hartser.