receptorernasmaklökarna

Receptorernas smaklökarna är en term som används för att beskriva smakreceptorerna som finns i smaklökarna, de sensoriska strukturerna i munnen som möjliggör vår uppfattning av smak. Smaklökarna är särskilt talrika i tungan, men förekommer även i mjuka gommen och svalget. Varje smaklök innehåller gustatoriska receptorceller som binder smakämnen, stödjeceller och stamceller som ersätter äldre celler.

Smakreceptorerna i smaklökarna är uppdelade i två huvudtyper beroende på signalöverföring. De som svarar på sött, umami och bitter aktiveras huvudsakligen av G-proteinkopplade receptorer (GPCRs), medan vissa jonkanaler ansvarar för känslan av salt och surt. Exempelvis använder T1R-receptorerna samverkan mellan subenheterna T1R2 och T1R3 för sött och T1R1/T1R3 för umami, medan flera olika T2R-receptorer uppfattar bitter smak. Salt och surt upplevs ofta via jonkanaler som ändrar cellens innella laddning vid kontakt med smakämnen.

När en smakämne binder till sina receptorer genereras en signal som depolariserar smakcellens membran och leder till frisättning av neurotransmittorer, främst ATP, till de gustatoriska afferenta nervfibrerna. Dessa nerver innerverar smaklökarna via nervrötter som chorda tympani (CN VII), glossopharyngeus (CN IX) och vagus (CN X), beroende på smakens placering i munhålan.

Signalerna leds vidare till hjärnstammen i nucleus tractus solitarius, vidare till thalamus och slutligen till gustatoriska cortex i insula och frontaloperiet. Smaksansen integreras ofta med lukt och andra sensoriska intryck för att bilda den upplevda smaken. Smakreceptorceller förnyas regelbundet och nybildningen är en viktig del av smaklöarnas funktion.