pupilreflexen

Pupillreflexen, eller pupillär ljusreflex, är den ofrivilliga sammandragningen av pupillen som svar på ljus. Reflektionen reglerar hur mycket ljus som når näthinnan och skyddar mot överstimulering. Reflexer involverar en afferent bana från näthinnan via nervus opticus (CN II) till pretektala kärnor i mitthjärnan, och en efferent bana via parasympatiska fibrer i oculomotoriusnerven (CN III) till iris sfincter pupillae. Resultatet är en direkt respons i det öga som ljuset träffar och en konsensuell respons i det andra ögat.

Förutom ljusreflexen finns även akkommodationsreflexen, där fokus på närhet och konvergens medför sammandragning av pupillen och en ökning av gemensam synkonvergens. Denna reflex involverar samma parasympathiska bana men är främst kopplad till fokusändring snarare än ljusflödet.

Klinisk betydelse och testning: Pupillreflexen används vid neurologisk bedömning för att utvärdera hjärnstamens och ögonnervernas integritet. Vid undersökning ljussätts varje öga och både direkta och konsensuella reaktioner observeras. Ett svingande ljus-test kan hjälpa till att skilja afferent från efferent defekt. Variationen mellan ögonen kallas anisokori. Ablimitationer i reflexen kan bero på afferenta defekter som Marcus Gunn-pupil, eller efferenta defekter som CN III-pares med dilaterad pupill. Horner-syndrom ger mios och ptos, Argyll Robertson-pupiller reagerar dåligt på ljus men behåller ackommodationsreaktion, och Adie-tonisk pupill är en stor, långsamt reagerande pupil.

Faktorer som kan påverka reflexen inkluderar läkemedel (t.ex. atropin eller mydriatika som förlänger påverkan; opioider som orsakar mios), ålder och ljusförhållanden.