positionsbestämningar

Positionsbestämningar är processen att fastställa ett objekts position i ett geodetiskt eller rumsligt referenssystem. I praktiken kan man tala om absolut positionsbestämning, där positionen är kopplad till jordens referensramar, och relativ positionsbestämning, där positionen mäts i förhållande till ett annat objekt eller en annan position.

De vanligaste metoderna för positionsbestämning är baserade på geodetiska och satellitbaserade tekniker. Globalt Positionerings-System (GNSS) som GPS, GLONASS, Galileo och BeiDou används för att bestämma position över stora områden. För högre noggrannhet används tekniker som exakt positionsbestämning RTK (real-time kinematic) och PPP (precise point positioning). Utöver GNSS används ofta triangulering, trilateration och polträd baserade mätningar i land- eller byggnadsinventering. Inom seawear och luftfart är navigationssystem och kartläggning vanliga användningsområden. Inom fordons- och robotikområdet används även lokaliseringstekniker som visuell odometri, LiDAR-basererad lokalisation och SLAM (Simultaneous Localization and Mapping) för att bestämma position i miljöer där GNSS kan vara tillförlitligt.

För att uppnå pålitlig positionsbestämning kombineras ofta flera sensorer och algoritmer. Data från GNSS, inerta mätsensorer (accelerometrar och gyroskop), radar eller LiDAR fusioneras vanligtvis med filtreringsmetoder som Kalman-filter eller partikel-filter. Viktiga begrepp är referensramar som WGS84, ECEF samt lokala system som ENU eller NED, samt tidskrav för tidssynkronisering.

Användningsområdena spänner över transport och logistik, kartläggning och geodesi, gruvdrift, robotik och konsumentelektronik. Noggrannhet och tillförlitlighet påverkas av miljö, atmosfäriska störningar, multipath-effekter och klockfel.