plasmanitrering

Plasmanitrering, eller plasma nitrering, är en ytbehandlingsprocess där kväve diffunderar in i ett metals ytskikt genom bombardemang av plasma i lågt tryck. Genom att skapa kvävefria plasmajoner behandlas ytan med elektrisk energi, vilket driver kväveatomer in i legeringen och bildar hårda nitrid- eller nitritföreningar. Resultatet är en hård och slitstark yta med god vidhäftning till basmetallen, ofta utan betydande distortion.

Processen utføres vanligtvis vid temperaturer mellan cirka 350 och 550°C i en vakuumitank eller lågt tryck, ofta med gasblandningar av kväve och väte (ibland ammoniak eller små mängder koloxid). Behandlingen varar från några timmar upp till ett dygn beroende på önskad ytkvalitet och diffusionsdjup. Olika plasmauppsättningar används, såsom glödgningsutrustning eller RF/DC-plasman, och ytan kan avslutas utan efterkylning eller efterföljande behandlingar.

Material och användning: Plasmanitrering är särskilt vanlig på järnbaserade legeringar och verktytsstål (t.ex. vissa AISI- och ASTM-klassningar) där syftet är att förlänga livslängden under slitage, öka trötthetsgränsen och reducera nötandet. Blå eller svart yta kan uppkomma som en bieffekt och kan lämnas som- eller efterpoleras beroende på krav.

Fördelar och begränsningar: Fördelarna inkluderar låg distortion, jämn case-djup och hög ythårdhet (ofta i intervallet högre hundra HV upp till cirka 1000 HV) samt förbättrat nötnings- och glidmotstånd. Begränsningar innebär att inte alla legeringar lämpar sig för plasmanitrering och att processens kostnader och krav på utrustning är högre jämfört med konventionell nitrering.