osteoklasternas

Osteoklasterna är multinukleära celler som står för benresorption under normalt benremodellering och vid olika patologiska tillstånd. De finns främst längs benytor där de bildar Howshipska lacuner och avger enzymer och syror som bryter ner mineral och organisk matrix.

Osteoklaster bildas från mononukleära precursors i den hematopoetiska myeloida linjen, liknande monocyter. Deras aktivering kräver faktorerna M-CSF och RANKL. När RANK på precursorerna binder RANKL bildas multinukleära osteoklaster. Osteoprotegerin (OPG) fungerar som en decoy-receptor och dämpar aktiveringen genom att minska RANKL tillgänglighet.

Struktur och funktion: Osteoklaster fäster vid benytan och skapar en sealing zone samt en ruffled border. De utsöndrar protoner via H+-ATPas och kloridkanaler för att sura området, vilket löser upp mineraler, och frisätter proteolytiska enzymer som cathepsin K och matrixmetalloproteinaser som bryter ned den organiska matrixen, där kollagen typ I är särskilt rikt. Den resorberade vävnaden byggs sedan om av osteoblaster under remodelleringen.

Reglering och samspel: Aktiviteten regleras av RANKL/OPG-balansen som produceras av osteoblaster och stromala celler. Hormoner som paratyroideahormon och aktiverad vitamin D ökar RANKL-uttrycket och stimulerar resorption, medan calcitonin kan hämma osteoklastaktiviteten. Mekanisk belastning och inflammatoriska signalsubstanser påverkar också deras aktivitet och lokala remodellering.

Patofysiologi och klinik: För ökad resorption ses osteoporos och hyperparatyreoidism, medan låg osteoklastaktivitet förekommer vid osteopetros. Diagnostiska markörer inkluderar TRAP och cathepsin K. Behandlingar som hämmar osteoklastfunktion, exempelvis denosumab (RANKL-hämmare) och bisfosfonater, används vid olika tillstånd med onormal benresorption.