ossifiering

Ossifiering är den biologiska process där bindväv eller brosk omvandlas till ben. Den sker normalt under fosterutvecklingen, barndomen och vid benläkning, och är central för skelettets bildning, tillväxt och remodellering.

Det finns två huvudsakliga mekanismer: intramembranös ossifiering, där mesenkymala celler differentierar direkt till osteoblaster och bildar platta ben som skallen och nyckelbenet; och endokondral ossifiering, där en broskmodell gradvis ersätts av ben, vilket är typiskt för långa ben. Tillväxt i längd sker vid epifysskivorna (växtplattor) genom endokondral process tills de sluts i puberteten.

Ossifiering styrs av celler (osteoblaster, osteoklaster, osteocyter), extracellulär matrix och signalmolekyler såsom BMP, parathormon och tillväxtfaktorer. I vuxna fortsätter benvävnad att remodelleras som svar på belastning och hormonell påverkan.

Patologisk ossifiering kan förekomma som heterotopisk ossifiering, där ben bildas i mjukvävnad, eller genom störningar i ossifikationsprocessen såsom osteogenesis imperfecta och osteopetros. Skillnaden mellan kalcifiering och ossifiering är att kalcifiering innebär deposition av kalciumsalter utan organiserad benvävnad.

Ossifiering kan avbildas och bedömas med röntgen, datortomografi och skelettscintigrafi, och är viktig vid bedömning av tillväxt, frakturbildning och vissa metabola bensjukdomar.