näringsupptaget

Näringsupptaget är processen genom vilken organismer tar upp näringsämnen från föda eller miljön. Hos människor och andra djur sker huvuddelen av upptaget i mag–tarmkanalen efter nedbrytning av kolhydrater, proteiner och fetter.

I tunntarmen sker absorptionen genom enterocyter i tarmväggen med hjälp av olika transportörer och mekanismer. Monosackarider tas upp av SGLT1 och GLUT2; aminosyror av olika peptid- och aminosyratransportörer; fett upplöst i miceller absorberas som fria fettsyror och monoglycerider, varpå de återförenas till triglycerider och emballeras i kylomikroner. Vitaminer och mineraler absorberas i olika delar av tarmen och med olika mekanismer (passiv diffusion, aktiv transport, specifika transportproteiner). Absorptionsgraden påverkas av pH, gallsyror, tarmmotilitet, mikrobiota och kostens sammansättning.

Upptaget regleras av hormoner och näringsstatus. Nedsatt upptag kan bero på tarmsjukdomar (till exempel celiaki eller inflammatoriska tillstånd), ålder, läkemedel och näringens sammansättning. Över tid kan brist på vissa näringsämnen påverka metabolism och hälsa.

Hos växter sker näringsupptag via rötter, där mineraljoner tas upp genom rotcellernas membran med aktiva transportörer som drivs av protonpumparna. Nitrater, ammonium, kalium, fosfat och svavel tas upp med olika transportörer. Vatten tas upp huvudsakligen genom aquaporiner och passiv osmos, medan vissa mineraler även tas upp via mykorrhizal associationer.

Vikten av näringsupptaget ligger i att tillgodose energi, byggstenar och cofaktorer för metabolism, tillväxt och hälsa. Metoder att bedöma upptaget inkluderar blod- och urinprover samt funktionsprov som mäter absorption, exempelvis D-xylose-testet.