nyttotänkande

Nyttotänkande är ett begrepp som beskriver ett sätt att bedöma handlingar och beslut utifrån deras förväntade nytta eller välbefinnande som de medför. I praktiken innebär det att man väger konsekvenserna av olika alternativ och väljer det som ger störst total nytta, till exempel i form av lycka, nyttighet eller minskat lidande. Begreppet är vanligt i vardagligt språk såväl som i samhällsvetenskaplig och politisk analys, och används ofta i samband med kostnads- och nyttoanalys.

Historiskt förknippas nyttotänkande med utilitarismen, en etisk tradition som utvecklades av Jeremy Bentham och vidareförädlades av John Stuart Mill. Centralt är idén om att nyttan kan mätas och att den största nyttan för flest personer bör styra beslut. Inom svenskt språkbruk används termen ofta bredare än den strikt filosofiska utilitarismen och syftar på ett konsekvens- eller resultatfokuserat arbetssätt snarare än ett specifikt etiskt system.

Varianter inom nyttotänkande inkluderar ofta skillnaden mellan akt-utilitarism, som bedömer varje handling utifrån dess konsekvenser, och regel-utilitarism, som förespråkar regler som generellt maximerar nytta. Nyttotänkande står i kontrast till deontologi (pliktetik) och dygdetik, där principer eller karaktärsdrag väger tyngre än enbart konsekvensbedömningar.

Användningar förekommer inom offentlig policy, ekonomi, företagande och bioetik. I offentlig sektor används nyttoanalys och kostnads-nytto-beräkningar för prioritering av projekt och resursfördelning. Inom medicin kan nyttotänkande ligga till grund för prioriteringar i vård eller triage, där konsekvenser för olika grupper vägs mot varandra.

Kritik riktas mot nytto­tänkandet för att kunna förbise rättigheter och rättvis fördelning när total nytta uppnås, samt för svårigheten att mätas och väga olika former av nytta och intressen. Värderingspluralism och risk för instrumentalisering av människor framhålls ofta som centrala invändningar.