nedbrytbare

Nedbrytbara, eller biologiskt nedbrytbara, material kännetecknas av att de kan brytas ner av biologiska processer, oftast av mikroorganismer, till naturliga ämnen såsom vatten, koldioxid och biomassa. Nedbrytningen beror på materialets sammansättning och på vilken miljö det hamnar; det betyder inte att materialet försvinner snabbt eller säkert i alla sammanhang.

Miljöförhållandena påverkar hastigheten och fullständigheten i nedbrytningen. Temperatur, fuktighet, syretillgång och mikrobiell aktivitet spelar stor roll. Vissa material bryts bara ned under industriell kompostering med hög temperatur och kontrollerad fuktighet, medan andra kan brytas ner i jord, färskvatten eller marina miljöer. Tidsramarna varierar från veckor till år.

Vanliga nedbrytbara material inkluderar naturliga polymerer som cellulosa och stärkelse, samt bioplaster såsom polylaktid (PLA), polyhydroxyalkanoater (PHA) och polybutylensuccinat (PBS). Även bland bioplaster varierar prestandan; produkter som märks som nedbrytbara förväntas inte alltid brytas ned i hemmakompost eller i naturen och kan kräva särskilda avfallströmmar.

Standarder och certifieringar anger kriterier för komposterbarhet och nedbrytbarhet. I Europa reglerar EN 13432 vilka krav som gäller för att en förpackning ska vara komposterbar; i USA används standards som ASTM D6400. Efterlevnaden innefattar ofta tester av upplösning, nedbrytning och kvarvarande materia inom en definierad tidsram. Märkningar bör tolkas utifrån tillgången till rätt avfallshantering.

Ur miljöperspektiv kan nedbrytbara material minska beständigt avfall när de hanteras rätt, men de är inte en universallösning och kan innebära risker om de hamnar som skräp eller i miljöer där nedbrytningen inte sker som avsett. Livscykelanalys och lokala avfallssystem är viktiga för deras verkliga miljöpåverkan.