komposterbarhet

Komposterbarhet är ett begrepp som avser ett materials förmåga att brytas ner biologiskt i en kompostmiljö till en stabil, jordliknande produkt utan att lämna skadliga restprodukter. Begreppet används främst inom avfallshantering och produktdesign för att bedöma huruvida en produkt eller förpackning kan släppas ut i industriella eller hemmakomposteringssystem.

För att ett material ska anses komposterbart krävs att det uppfyller vissa kriterier: det måste sönderdelas till en hög andel humusliknande substans inom en fastställd tidsram (ofta 90 % av den ursprungliga vikten inom 90–180 dagar) under komposteringsförhållanden avsatta av standarder som ISO 14044, EN 13432 eller ASTM D6400. Materialet får inte avge tungmetaller, farliga kemikalier eller lukt som kan skada mikrobiella samhällen eller miljön.

Testning av komposterbarhet sker i kontrollerade laboratoriemiljöer där temperatur, fuktighet och luftning efterliknas för industriella kompostanläggningar. Resultaten jämförs med referensmaterial, och dokumentation krävs för att kunna märka produkter med symboler för komposterbarhet på förpackningar. I Sverige regleras användningen av komposterbara material genom avfallsförordningen och kraven på återvinningsgrad i kommunala avfallssystem.

Miljömässigt kan komposterbara produkter minska mängden material som hamnar på deponi eller i förbränningsanläggningar, samt återföra näringsämnen till jordbruket. Dock innebär god komposterbarhet inte automatiskt minskad klimatpåverkan; livscykelanalys behövs för att jämföra energiförbrukning och utsläpp med alternativa material. Utmaningar kvarstår i att säkerställa att komposterbar avfall faktiskt hamnar i rätt komposteringsflöde och att undvika förorening av återvinningsströmmar.