muskelfaser

En muskelfiber är en enskild muskelcell som bygger upp skelettmuskulaturen. Den är vanligtvis mycket lång och cylindrisk, flerkärnig och bildar tillsammans med andra fibrer den muskulatur som möjliggör frivilliga rörelser. Varje fiber innerveras av en motorisk nervcell och utövar sin kontraktion när nervsignalerna når muskeln.

Strukturen omfattar myofibriller som består av sarcomerer, där aktin och myosin bildar tvärbindningar som drar ihop sarkomererna vid kontraktion. Omkring myofibrillerna finns sarkoplasmatiskt retikel och T-tubuli som ansvarar för lagring och frisättning av kalcium, vilket reglerar kontraktionen. Fiberns yttre hinna kallas sarkolems, och cytoplasman inne i cellen kallas sarkoplasma.

Muskelfibrer delas in i olika typer efter kontraktionshastighet och metabolism: typ I – långsamma, oxidativt baserade fibrer med hög uthållighet; typ IIa – snabba, både oxidativt och glykolytiskt aktiva; typ IIx (eller IIb hos vissa arter) – mycket snabba och glykolytiska, med hög kraft men snabb trötthet. För varje individ är sammansättningen av dessa fiber typer varierande och påverkas av gener samt träning.

Funktion och energiförsörjning: kontraktion sker via excitations‑kontraktionskoppling där kalcium frisätts från sarkoplasmatiskt retikel och möjliggör tvärbindningar mellan aktin och myosin. Energin till arbete kommer primärt från ATP, samt kreatinfosfat, glykolys och oxidativ fosforylering i mitokondrier.

Anpassningar och klinisk betydelse: uthållighetsträning ökar den oxidativa kapaciteten och ofta andelen typ I/IIa samt kapillärdensitet, medan styrketräning främjar hypertrofi (ökad fiberarea). Vid långvarisk inaktivitet kan muskelfibrer genomgå atrofi. Regeneration efter skada sker delvis via satellitceller.