mjukvävnadsinväxt

Mjukvävnadsinväxt är infiltration och växt av mjuk vävnad, huvudsakligen fibroblaster, kollagen och blodkärl, in i porer i biomaterial eller över ytor hos ett implantat. Processen förekommer naturligt under läkningsfaser och används inom regenerativ medicin och vävnadsingenjörskap för att öka integrationen mellan kroppsvävnad och artificiella material. Inväxten bidrar till att bilda en fibrovaskulär vävnadsförening som kan fungera som biologisk tätning samt stödja stabilitet i implantatnära områden.

Mekanismen påverkas av ytegenskaper och geometri: ytan ska vara biokompatibel, hydrofil och ge en lämplig topografi för celladhesion. Porstorlek och sammanlänkning av porer påverkar hur enkelt vävnad kan växa in. Växten drivs av celladhesion, syntes av extracellulärt matrix och nybildning av blodkärl (angiogenes). Material som är kovalent eller metalliskt belagda, liksom biologiska hydrogeler eller polymerer, kan styra inflödet.

Användning och klinisk relevans: Inväxten kan öka den mjukvävnadsbaserade tätningen runt implantat, vilket kan minska mikrobiell inträngning och förbättra gränssepareringen mellan kroppsvävnad och implantat. Samtidigt kan överdriven inväxt leda till fibrotisk vävnad eller försämrad direkt benkontakt, och i vissa fall påverka mekanisk stabilitet negativt. I forskning används kontrollerad mjukvävnadsinväxt för att utveckla mer biologiskt integrerande scaffold och implantatlösningar.

Bedömning sker vanligtvis med histologiska analyser, mikrotomografiska avbildningar och mekaniska tester som uppskattar volyminväxt och styrka. Studier fokuserar på hur materialegenskaper och ytkemiska modifieringar kan optimera mjukvävnadsinväxt för olika medicinska tillämpningar, såsom tand-, ortopediska implantat och vävnadsingenjörsprodukter.