midtansiktsfrakturer

Mittansiktsfrakturer är frakturer i mitten av ansiktet där strukturer som maxilla, zygomaticum, orbitalväggar och nasoetmoid komplexet kan påverkas. De uppstår oftast vid kraftiga trauman som bilolyckor, fall eller slag. Klassificering används för att beskriva vilka områden som är involverade och för att planera behandling. Den vanligaste indelningen följer Le Fort-systemet samt fragmentering av zygomaticomaxillära komplexet (ZMC) och nasoetmoidala komplexet.

Le Fort-frakturerna beskriver olika mönster i mitten av ansiktet. Le Fort I är en horisontell fraktur genom överkävens övre del och separerar palat och tänderna från resten av ansiktet. Le Fort II är pyramidformad och involverar maxilla samt näsroten och infraorbitala området, ofta med lossning av malarregionen. Le Fort III uppstår som en craniofacial disjunction och innebär fraktur genom orbitalväggar, näsben och zygomatikum, vilket förbinder ansiktet med kraniet på nytt sätt.

Symtomen varierar men vanliga tecken är ansiktsödem, instabil ocklusion, och eventuella sensoriska förändringar i infraorbitalt område. Diplopi, enoftalmos och nedsatt ögonrörelse kan förekomma. Näsblod och nässtrukturdefekter kan också ses.

Diagnostik sker primärt med datortomografi (CT) med 3D-rekonstruktion, som detaljerat beskriver frakturernas omfattning och orbitalens status. Klinisk undersökning fokuserar på ocklusion, ansiktsasymmetri, nedsatt känsel och ögonfunktion samt eventuella luftvägsbördigheter.

Behandling bestäms av frakturmönster och ocklusion. Nondisplacerade frakturer kan ofta behandlas konservativt med immobilisering och ortodontisk kontroll. Displacerade eller instabila frakturer kräver kirurgisk rekonstruktion (ORIF) med titaniumsplattor och skruvar för att återställa ocklusion och orbitalstabilitet. Viktiga insatser är aseptisk sårläknning, antibiotikaprofylax vid öppna frakturer och uppföljning av funktion och estetik. Komplikationer kan inkludera malpositionering, kvarvarande diplopi, enoftalmos, sinusit och sensoriska nedsättningar.