metalformningsproces

Metalformningsprocessen är en tillverkningsmetod där metallens form uppnås genom plastisk deformation utan att materialet avlägsnas. Genom att verktyg och maskiner applicerar kraft på arbetsstycket omformas metallen tills den färdiga geometri uppnås. Metallens färdiga egenskaper påverkas av temperatur, deformationens grad och hur det arbetsmaterialet hanteras under processen. Jämfört med skärande bearbetning behålles oftast större mängder material och delarna får ofta hög stickfasthet och god yta.

Processen delas vanligtvis in i kall formning och varm formning, samt mellan varma/kalla metoder beroende på arbetsstyckets temperatur under formningen. Vid kall formning sker deformation vid eller under rumstemperatur, vilket ger hög draghållfasthet och god dimensionell noggrannhet men kräver större tryck och starkare verktyg. Vid varm formning upphettas metallen till höga temperaturer, vilket sänker flödesmotståndet och underlättar formspridning, men kan medföra avspänning och förändringar i geometrin vid kylning.

Vanliga metoder inom metalformning inkluderar smidning (öppna eller slutna smedstycken, varm eller kall), extrusion (direkt eller indirekt), valsning (varm eller kall), djupdragning och stämpling/pressning, samt hydraulisk formning (hydroforming). Andra tekniker som spin- eller vridformning används för specifika geometrier. Material som ofta behandlas är stål, aluminium, koppar och titan, bland andra legeringar.

Användningsområden finns inom fordonsindustri, maskindelar, konsumentartiklar och flyg- samt energi-sektorn. Fördelarna inkluderar hög styrka, god restform och nära färdig geometri, medan begränsningar innefattar verktygskostnader, begränsningar i komplexa geometrier och vissa materialbegränsningar avseende formbarhet och kvalitet vid kylning.