marknyttjande

Marknyttjande är ett begrepp inom geografi, planering och miljövetenskap som beskriver hur mark används för olika syften. Det omfattar allt från bostäder, arbetsplatser och handel till jordbruk, skogsbruk, fritidsområden och naturvårdsområden. Begreppet fokuserar på funktionell användning snarare än på markens fysiska utseende.

Inom planering används marknyttjande ofta i samband med markanvändningsplanering och zonindelning. Det skiljer sig från begrepp som marktäcke eller markytans konstruktion genom att beskriva vad marken används till eller vad den är avsedd för.

Metoder och data: GIS-verktyg, marknyttjande kartor och klassificeringssystem används för att kartlägga nuvarande och planerade användningar. Satellitbildanalys och fältinventering utgör vanliga stöd. Regler och planeringspolicys på regional och nationell nivå styr vilka typer av användningar som får förekomma på olika platser.

Faktorer som påverkar marknyttjande inkluderar ekonomiska förutsättningar, plan- och bygglagstiftning, infrastruktur, topografi, jord- och klimatsförhållanden samt miljökrav. Framtidsbedömningar av bebyggelsedensitet, livsmiljökrav och bevarande av grönområden påverkar hur marken nyttjas över tid.

Betydelsen av marknyttjande är stor för miljö, transporter, vattenkvalitet, biologisk mångfald och samhällsekonomi. Utmaningar innefattar konkurrerande intressen mellan bostäder, näringsliv, jordbruk och naturvård samt risker som urban sprawl och klimatförändringar.

Exempel: i tätorter används mark till bostäder, handel och parkområden; landsbygden domineras av jordbruk och skogsbruk, medan skyddade områden avsätts till naturvård. Övergångar mellan användningskategorier följer ofta regionala planer.

Se även: markanvändning, planering, zonindelning, hållbar utveckling.