markförstärkning

Markförstärkning är åtgärder som syftar till att öka markens bärförmåga, minska sättningar och förbättra stabiliteten hos jord- och bergmassor i samband med konstruktioner som vägar, tågbanor, byggnader och slänter. Metoderna är olika och kan delas in i mekaniska, kemiska och geotekniska förstärkningar baserade på tillskott av stabilization eller tillskärning av jordens struktur.

Vanliga metoder inkluderar användning av geotekniska produkter som geotextilier och geogrider som fördelar belastning och ökar spänningsbärförmågan; komprimering och dränering för att förbättra markens dränering och redusera poretryk; cement- eller kalkstabilisering som kemiskt förändrar jordens styrka och styvhet; vibro-kompaktionsmetoder och stenkolonner/stenpelare som förstärker mjuka jordlager genom att öka densiteten och töjbarheten; jet- och kemgrouting för att stärka och täta underliggande skikt. För slänter och grundläggningar används ofta jordankare, jordförstärkta murar och massiva stödnätverk som skapar ökat motstånd mot sidorörelser.

Användningsområden inkluderar vägar och järnvägar, förstärkta grundläggningar, massiva slänter och stödmurar samt sanitets- och telekommunikationskonstruktioner där markens egenskaper är otillräckliga. Vid projektering beaktas geotekniska egenskaper, dränering, varaktighet och miljöpåverkan. I Sverige följs ofta Eurokod 7 (SS-EN 1997) med nationell bilaga och tillämpade standarder för markförstärkning i planering och byggande. Metoder väljs utifrån markförhållanden, prestanda-krav och kostnadseffektivitet samt genomfört övervaknings- och observationsprogram.