grundläggningar

Grundläggningar är de konstruktionselement som överför byggnadens laster till marken så att konstruktionen kan bära sig utan oacceptabla sättningar eller stabilitetsproblem. De används för att säkerställa att lastfördelningen från byggnaden når ett tillräckligt bärande markskikt och att markens rörelser, grundvatten och frost inte orsakar skador. Grundläggningar delas vanligtvis in i yt- och djupgrundläggningar, beroende på hur djupt lastöverföringen sker.

Ytgrundläggningar används när markens ytlager har tillräcklig bärkraft nära markytan. Vanliga typer är bandfundament (som följer byggnadens vägglinjer), plintfundament (enskilda stöd för kolonner) och platta på mark, eller grundplatta, som är en sammanhängande betongplatta som bär hela byggnaden. Dessa lösningar är kostnadseffektiva över måttliga laster och relativt enkla att genomföra där jordlagren är stabila.

Djupgrundläggningar används när ytlagerna inte räcker. Vanliga lösningar är pålar (drivna eller borrade) som överför laster till djupare bärkraftiga skikt, ofta kopplade i en pålkammare eller plattform. Andra alternativ är kaissonfundament, särskilt i mjuk eller vattenförande mark. Djupgrundläggningar används för större byggnader, tung belastning eller när markförhållandena är varierande.

Design och reglering innefattar geoteknisk undersökning före projektering, last- och sättningsberäkningar samt val av lämplig grundläggning. Arbetsmodellen följer vanligtvis Eurokod 7 för geoteknik och relevanta nationella tillägg samt Boverkets byggnadsregler. Under byggskedet krävs korrekt markarbete, dränering och tätning för att undvika fukt- och frostproblem.