magnetiseringsgrenen

Magnetiseringsgrenen är en term inom magnetismen som beskriver magnetiseringens väg i ett M(H)-förlopp i ett magnetiskt material. Grenen speglar hur magnetiseringen svarar på det externa fältet och hur tidigare exponering för fältet påverkar nuvarande tillstånd. På en typisk M(H)-kurva förekommer ofta två huvudgrenar: en övre gren som följer när fältet ökas och en nedre gren som följer när fältet minskar. Skillnaden mellan grenarna kallas hysterese och ger upphov till kvarvarande magnetisering (remanens) och koercivitet.

Materialets mikrostruktur, inklusive domänbildning och domänväggsrörelser, magnetisk anisotropi, korngränser och defekter samt temperatur, avgör hur magnetiseringsgrenen ser ut. Vid mjuka magnetmaterial dominerar domänväggsrörelserna och magnetiseringen ökar smidigt mot mättnad, medan hårda magnetmaterial ofta uppvisar större kvarvarande magnetisering och roterande komponenter i magnetiseringen.

Mättnadsmagnetisering Ms är den maximala magnetiseringen under starkt fält. Remanens och koercivitet Hc beskriver hur mycket magnetisering som består när fältet är noll och hur starkt fält som krävs för att demagnetisera materialet igen.

Mätningar av magnetiseringsgrenen görs vanligtvis genom magnetometri och dokumenteras som hysteresekurvor. Grenen är central för förståelsen av magnetiska egenskaper och används vid design av magnetmaterial i till exempel transformatorer, elektriska maskiner, sensorer och lagringsenheter.