magnetiseringen

Magnetiseringen är processen där ett materials magnetiska moment ordnas i en viss riktning när det utsätts för ett yttre magnetfält. Den resulterande magnetiseringen, M per volymenhet, beskriver hur starkt materialet svarar på fältet. I många material uppstår magnetiseringen genom bildandet av domäner där magnetiseringen är riktad inom domänen.

Magnetiseringen sker huvudsakligen genom två mekanismer: rotation av magnetiseringen inom domänerna och rörelse av domänväggar när fältet ändras. Vid ökat fält växer domäner som ligger i fältets riktning, tills magnetiseringen når mättnad. När fältet avlägsnas kvarstår en del av magnetiseringen (remanens); för att återgå till o-magnetiserat krävs ett motfält, vilket beskriver koercivitet.

Temperatur och material påverkar magnetiseringen. Ferromagnetiska material uppvisar spontan magnetisering vid temperaturer under Curie-temperaturen; över Curie-temperaturen försvinner ordningen och magnetiseringen blir mycket svagare. Diamagnetiska och paramagnetiska material uppvisar endast svaga magnetiska responser som är proportionella mot fältet och susceptibiliteten.

Användningar och mätningar. Magnetiseringen är central i magneter, elmotorer, generatorer och transformatorer samt i magnetlagring och olika sensortekniker. I teorin kopplas magnetisering M och magnetflöde B via B = μ0 (H + M). Viktiga egenskaper är mättnadsmagnetisering, remanens och koercivitet, vilka styr hur ett material beter sig under cykler av magnetfält.