magnetflöde

Magnetflöde, betecknat Φ, är måttet på den totala magnetiska flödet som passerar genom en angiven yta. Det definieras som ytintegralen av den magnetiska flödesdensiteten B över ytan: Φ = ∫_S B · dA. Enheten är Weber (Wb). B-fältet mäts i tesla (T) och relateras till magnetfältets intensitet H via B = μ H, där μ är permeabiliteten i mediet.

Flödet kan vara positivt eller negativt beroende på hur ytan orienteras med normalvektorn. Enligt Gauss lag för magnetism är nettomängden flux genom en sluten yta alltid noll: ∮_S B · dA = 0, vilket återspeglar avsaknaden av magnetiska monopoler.

När flödet ändras i tid uppstår en elektromotorisk kraft enligt Faradays induktionslag: ε = − dΦ/dt. För en spole med N varv blir den sammanhängande kopplade flödet Ψ = N Φ och spänningen ε = − dΨ/dt. Sambandet mellan spänning och flöde är centralt i induktion och i transformatorer och andra elektriska maskiner. Flödet påverkas av materialets permeabilitet; i kärnor av ferromagnetiska material kan μ vara mycket större än i vakuum, vilket ökar Φ för en given H.

Användningar och betydelse: magnetflöde används för att beskriva hur starkt magnetfält passerar igenom en ledare eller kärna i olika elektrotekniska enheter. Begreppet är centralt vid konstruktion och analys av transformatorer, motorer, generatorer och magnetiska mätningsinstrument.