luftgasblandning

Luftgasblandning är blandningen av luft och bränsle som används vid förbränning i motorer och brännare. Den beskriver hur stor del av luften jämfört med bränslet som tillförs till förbränningskammaren och har stor betydelse för hur effektivt och säkert förbränningen sker. Blandningen kan beskrivas med luft–bränsleförhållandet, antingen i massa- eller molekylenheter, eller genom lambda-värdet som anger hur nära blandningen är stoikiometrisk.

Det stoikiometriska förhållandet är den mängd luft som krävs för fullständig oxidation av bränslet utan överskott av något av ämnena. För bensin ligger den ungefär vid 14,7 luftatomer per enheten bränsle (massa- eller molbaserade motsvarigheter används). Olika bränslen har olika stoikiometriska värden; naturgas (metan) kräver till exempel något högre luftmängd. Blandningar där det finns mer luft än stoikiometrin kallas lean blandningar, medan normalt överflöd av bränsle kallas rich blandningar. Både lean och rich blandningar påverkar flamans hastighet, temperatur och utsläpp.

Kontrollen av luftgasblandningen sker i praktiken genom bränsletillförseln och luftintaget. Historiskt användes förgasare; dagens fordon och industribrännare styrs vanligtvis av bränsleinsprutning och sensorer som mäter syrehalten i avgasen och reglerar blandningen via lambda-reglering. Blandningen påverkar prestanda, bränsleeffektivitet och utsläpp. Lean blandningar kan öka effektiviteten och minska HC- och CO-utsläpp i vissa motorer men kan öka NOx och missljud, medan rich blandningar ger större makt men högre utsläpp och sotning. Säkerhet kräver noggrann kontroll, då felaktig blandning kan leda till ineffektiv förbränning, missljud eller farliga situationer som backfire eller explosion.