ljusuppfattning

Ljusuppfattning är den biologiska och psykologiska processen där organismer uppfattar ljusstimuli och översätter dem till information om omgivningen. Den omfattar både fotoreception i ögat och den vidare perceptuella tolkningen av ljusets intensitet, färg och struktur.

I människans öga fångas ljuset av näthinnan. Här finns två huvudtyper fotoreceptorer: stavar och tappar. Stavarna dominerar vid svagt ljus och ger mörkerseende, medan tapparna fungerar i gott ljus och möjliggör färgseende och skarp syn. Tapparna är särskilt tätt koncentrerade i gula fläcken (fovea centralis). Fotoreceptorerna omvandlar ljus till elektriska signaler via fotopigmenten opsiner. Signalerna leds genom bipolära neuroner till ganglieceller, vars axoner samlas i synnerven. Signalerna når först thalamus (nucleus geniculatus lateralis) och når sedan primära synbarken där form, rörelse och färg tolkas. Bilden tolkas sedan av olika nästledande områden i hjärnbarken.

Utöver bildseende finns ipRGC-celler i näthinnan som innehåller melanopsin. Dessa celler bidrar till icke-bildlig ljusuppfattning, reglerar kroppens biologiska klocka, pupillreflex och hormonfrisättning i respons till ljus.

Ljusuppfattningen omfattar luminans, kontrast och färg. Färgseende bygger normalt på tre tappar känsliga för olika våglängder och kan förklaras av trichromatisk funktion samt av opponensprocesser som förklarar färgkontrast. Anpassning till olika ljusförhållanden sker via pupillens storlek och långsamma förändringar i fotoreceptors känslighet.

Vanliga tillstånd som påverkar ljusuppfattningen inkluderar refraktionsfel, färgblindhet och olika retina- eller synnervsjukdomar.