livsuppehåll

Livsuppehåll används i medicinska sammanhang för att beskriva åtgärder som syftar till att upprätthålla livsfunktioner hos personer som är allvarligt sjuka eller skadade och där kroppens egen fortlevnad är hotad. Exempel på sådana åtgärder är mekanisk ventilation, stöd för cirkulation och ämnesomsättning samt artificiell näring och vätskebalans. Andra livsuppehållande insatser kan också förekomma beroende på tillstånd och tillgänglig teknik.

Beslut om livsuppehållande åtgärder tas vanligtvis av vårdgivare i samråd med patienten när det är möjligt, eller med närstående eller en utsedd företrädare om patienten inte kan uttrycka sin vilja. Beslutsprocessen baseras på prognos, nytta och börda av åtgärderna samt patientens värderingar och mål med vården. Om patienten saknar beslutsförmåga kan en juridisk företrädare fatta beslut å patientens vägnar. I vissa fall kan vårdteamet bedöma om åtgärderna är medicinskt befogade eller om nytta saknas.

Etiska och juridiska överväganden är centrala inom livsuppehåll. Principer som respekt för autonomi, patientsäkerhet och nytta kontra skada vägs mot varandra, och regler och riktlinjer varierar mellan olika länder och vårdgivningssystem. Vård inte alltid innebär att livsuppehållande behandling fortsätter i alla situationer; när målet med vården inte längre är att förlänga liv utan att förbättra livskvaliteten, kan ett vårdfokus övergå till palliativ vård.

Kommunikation och stöd är viktiga delar av processen, särskilt för närstående som ofta berörs av beslut om livsuppehåll. Ethics-kommittéer och multidisciplinära team används ofta för att underlätta beslut och vårdplanering.