kulturmiljøer

Kulturmiljöer är geografiska områden vars karaktär och betydelse har vuxit fram genom människans samspel med platsen över tid. De omfattar såväl byggda miljöer som det omgivande landskapet och andra spår av hur människor har brukat och upplevt platsen. Samverkan mellan kultur, historisk kontinuitet och natur uppfattas som en sammanhängande helhet som ger platsen dess identitet.

Typologiskt kan kulturmiljöer vara urbana miljöer som stadskärnor och grönområden, lantliga landskap med gårdar och odlingsmönster, industri- och hamnmiljöer, ofta med spår av tidigare näringsliv, samt maritima och fornlämningsområden. Även transportinfrastruktur och vägnät utgör viktiga delar av kulturmiljön.

Betydelsen av kulturmiljöer ligger i deras förmåga att återspegla historiska levnadssätt, arbetsformer och tekniska lösningar. De fungerar som källor till kunskap, identitet och lärande, och kan spela en roll i regional utveckling och turism när de vårdas på ett hållbart sätt.

Hantering och skydd sker inom kulturarvsarbete och planering. Myndigheter och kommuner inventerar kulturmiljöer, upprättar program och riktlinjer och bedömer hur bevarande åtföljas i fysisk planering. Vissa kulturmiljöer kan omfattas av särskilt skyddsregler eller byggnadsminnesförklaringar enligt gällande lagstiftning, med stöd från Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna.

Kulturmiljöbegreppet anknyter till internationella koncept som kulturlandskap. Den svenska användningen betonar bevarande, utbildning och lokal utveckling samt hur historiska värden tas tillvara i planer och beslut som rör landskapets framtid.