kontrollgränserna

Kontrollgränserna är statistiska gränser som används inom statistisk processkontroll för att avgöra om en process befinner sig i statistisk kontroll. De beskriver den naturliga variation som uppstår när processen fungerar normalt; tecken på avvikelse utanför gränserna kan indikera en särskild, orsaksbunden faktor som bör undersökas. Kontrollgränserna är därför inte samma sak som kravspecifikationer, utan speglar hur processen beter sig under stabil drift.

I praktiken används kontrollgränserna i diagram som X-bar- och r-diagram (eller andra typer som X-mR, p- eller np-diagram) för att följa processens medelvärde och spridning över tid. De beräknas vanligtvis som medelvärde plus eller minus tre standardavvikelser (3-sigma) av data inom delgrupper eller av processens uppskattade variation. Exakt hur gränserna beräknas beror på diagramtyp och på hur variationen uppskattas i praktiken.

Syftet med kontrollgränserna är att skilja mellan naturlig, slumpmässig variation och variation som beror på särskilda orsaker. En datapunkt som ligger utanför kontrollgränserna eller ett mönster i data som indikerar en systematisk avvikelse signalerar att processen kan behöva undersökas eller justeras. Det innebär också att en process i kontroll inte automatiskt uppfyller alla specifikationer, och en process kan vara under kontroll samtidigt som den inte uppfyller kundkraven.

Historiskt utvecklades konceptet av Walter A. Shewhart på 1920-talet och vidarefördes av bland andra W. Edwards Deming. Idag används kontrollgränser inom tillverkning, tjänstesektorn, sjukvård och mjukvaruutveckling för att övervaka och förbättra kvalitetsstabilitet. Begränsningar inkluderar behov av korrekt data och provtagning samt risk för missbedömningar i icke-stationära processer.