kontradiktoriskhet

Kontradiktoriskhet, på svenska ofta översatt som kontradiktoriskhet eller kontradiktorism, är ett begrepp som används inom flera discipliner, främst logik och juridik. Grundbetydelsen är förmågan eller egenskapen att motsäga eller ifrågasätta påståenden i en process eller argumentation, så att argumenten prövas mot varandra.

Inom logiken betecknar kontradiktoriskhet often förekomsten av en motsättning mellan ett påstående och dess negation. I klassisk logik är lagen om non-contradiction central: en sats och dess negation kan inte båda vara sanna samtidigt. Vissa logiska system, särskilt parakonsistent logik, tillåter att vissa motsägelser existerar utan att explosionen följer, vilket innebär att kontradiktoriskhet används som ett pragmatiskt verktyg vid hantering av inkomplett eller motstridigt information.

Inom juridiken syftar kontradiktoriskhet ofta på ett rättssystem eller en processens karaktär där båda parter ges möjlighet att lägga fram bevis och framför sina argument. Principen innebär att ingen part kan tystas eller åsidosättas, att domstolen fungerar som en neutral part och att motargumenten granskas noggrant. Denna kontradiktoriska process ökar rättssäkerheten och transparensen i beslutsfattandet.

Historiskt och tvärvetenskapligt används termen också för att beskriva texters argumentation eller övertygelsegrad, där källor ställs mot varandra. Kritik av kontradiktoriskhet i juridiska sammanhang inkluderar att processen kan bli långsam eller politiskt invecklad, vilket ibland leder till övergångar mot mer inquisitoriska modeller eller reformer.