kolkoldubbelbindningen

Kolkoldubbelbindningen är den kemiska bindningen mellan två kolatomer som utgörs av en sigma-bindning och en pi-bindning, oftast betecknad som C=C. Den förekommer i alkenstrukturer där minst en dubbelbindning finns i kolvätekedjan eller i ledande funktionella grupper.

Struktur och geometri: Vid kolkoldubbelbindningen är varje kolatom sp2-hybridiserad, vilket ger en plan molekyl där kolkoldubbelbindningen är central. Bindningen är cirka 1,34 ångström lång och består av en σ-bindning och en delad π-bindning. Den begränsade rotationen runt C=C gör att cis/trans (geometrisk) isomeri kan uppstå om substituenterna vid de två kolatomerna skiljer sig.

Reaktivitet och egenskaper: Alkener reagerar i additionsreaktioner över C=C (till exempel halogenering, hydrohalogenering, hydrering och hydroborering-oxidation). Elektroniska och steriska effekter från substituenter påverkar både hastighet och regi för dessa reaktioner, där markovnikovs regel ofta är tillämplig vid elektrofila additioner. Kolkoldubbelbindningen är också en viktig byggsten i polymerisation, som leder till bildandet av polyeten och andra polymerer.

Namn och tillämpningar: i kemisk nomenklatur betecknas föreningar med en eller flera kol-kol-dubbelbindningar som alener. Suffixet -en används i basnamnet, ofta tillsammans med prefix som anger längden på kolkedjan och eventuella substituenter. Kolkoldubbelbindningen är central inom organisk syntes och industriell kemi, där den används för att skapa en mängd olika funktionella grupper och material, inklusive plaster som polyeten.

Exempel och betydelse: eten (C2H4) och propen (C3H6) är grundläggande alener som illustrerar kolkoldubbelbindningens förekomst. Polyeten bildas genom upprepade additioner av C=C-bindningar under polymerisationsprocesser och är en av världens viktigaste polymerer.