koboltstål

Koboltstål är en grupp stållegeringar där kobolt används som legeringselement för att förbättra prestanda vid höga temperaturer. Genom att tillsätta kobolt bibehålls eller ökas skärhårdheten vid uppvärmning, samtidigt som slitstyrkan och formstabiliteten förbättras. Därför används koboltstål främst i verktygs- och komponentapplikationer där höga temperaturer uppkommer.

Komposition och egenskaper varierar mellan olika legeringar. Kobolt förekommer ofta i små till måttliga andelar tillsammans med kol, volfram, molybden, krom och vanadin. Denna kombination ger ökad hårdhet vid höga temperaturer samt god slitstyrka och formstabilitet, men gör bearbetningen och svetsningen oftast mer krävande än vid enklare kolstål.

Användning: Koboltstål används främst i verktygsstål och i komponenter som utsätts för höga temperaturer och slitage, till exempel skärande verktyg, formar och tappverktyg i varma miljöer. I vissa legeringar kombineras kobolt med andra hårda material eller används som bas i högtemperaturverktyg.

Tillverkning och bearbetning: Traditionellt tillverkas koboltstål genom smältning och efterföljande värmebehandling, men moderna koboltbaserade legeringar framställs ofta med pulvermetallurgi för bättre fördelning av kobolt och andra legeringskomponenter. Egenskaperna beror på sammansättning och vilken värmebehandling som används.

Historia och utveckling: Användningen av kobolt i stål började under 1900-talet när verktygsindustrin sökte material som kunde behålla skärhårdhet vid uppvärmning. Idag är kobolt fortfarande vanligt i särskilt varma och slitstarka verktygsapplikationer.

Fördelar och begränsningar: Fördelar inkluderar bättre högtemperaturhårdhet och slitstyrka; nackdelar är högre kostnad och ofta krävande bearbetning samt svårare svetsning beroende på legering. Hantering av kobolt kräver lämpliga skyddsåtgärder vid tillverkning och användning.