klimaskatter

Klimatskatter är offentliga skatter eller avgifter som används som styrmedel i klimatpolitiken för att minska utsläpp av växthusgaser genom att göra fossil energi och utsläpp dyrare. Den vanligaste formen är koldioxidskatt (CO2-skatt), som tas ut per ton koldioxid som släpps ut vid förbränning av fossila bränslen som bensin, diesel, kol och naturgas. Utöver detta kan energiskatt på el samt andra miljörelaterade skatteinslag förekomma. Syftet är att internalisera de samhällsekonomiska kostnaderna av klimatförändringar och påverka priser så att investeringar och beteenden blir mer klimatsmarta.

Utformning och genomförande varierar, men viktiga designfrågor är skattesatsens nivå, vilka sektorer och källor som beskattas, eventuella undantag och kompensationsmekanismer samt hur intäkterna används. Klimatskatter kan vara nationella, regionala eller lokala. De kombineras ofta med andra styrmedel, som utsläppsrätter eller teknikincentiv, för att förstärka effekten och minska risker för konkurrensnackdelar eller koldioxidläckage. Intäkterna används ofta för klimatåtgärder eller för att mildra effekter på hushåll och företag.

Effekter och kritik: effekterna beror på skattesats, omfattning och samhällsekonomiska förutsättningar. Rätt utformade kan klimatskatter bidra till utsläppsminskningar, teknikinvesteringar och en skatteomläggning som stödjer social rättvisa. Kritiker varnar för regressiva effekter utan kompensation, risk för konkurrensnackdelar och koldioxidläckage. Många system försöker motverka detta genom återföring av intäkter till medborgare eller företag.

Exempel: Sverige införde koldioxidskatt 1991 och har sedan dess höjt skatten med bred täckning. British Columbia i Kanada införde en koldioxidskatt 2008 som gradvis höjts och som är utformad för enkelhet och förutsägbarhet. I internationell sammanhang används även energiskatter och marknadsbaserade system som inte alltid definieras som skatter, som emissionshandel, vilket kompletterar klimatskatter i olika länder.