kemoreceptorerna

Kemoreceptorerna är sensoriska celler eller nervändar som reagerar på kemiska stimuli och omvandlar dessa till nervsignaler. De är grundläggande för känslan av lukt och smak samt för regleringen av andning och kroppens inre miljö. Beroende på plats och funktion delas de vanligtvis in i centrala och perifera kemoreceptorer, och inom resp. system finns ytterligare specialiseringar som smak- och luktreceptorer.

Centrala kemoreceptorer finns i hjärnstammen, främst medulla oblongata, där de är känsliga för förändringar i pH och partialtrycket av koldioxid (CO2) i cerebrospinalvätskan. När CO2 ökar eller pH sjunker skapas en signal som ökar andningsaktiviteten och därigenom hjälper till att återställa blodets syresättning och pH-nivåer. Dessa receptorer är viktiga för konstant kontroll av andningscentra och för homeostasen i kroppen.

Perifera kemoreceptorer finns framför allt i karotidkärlens glomusceller och i aortabågarna. De reagerar på blodets syre- och CO2-nivåer samt pH och sänder signaler till andningscentra via nerverna IX (glossofaryngeus) och X (nervus vagus). Vid hypoxi eller kraftiga förändringar i koldioxid skapas ökade ventilationssignaler för att kompensera.

Inom sensoriska uppfattningar ingår kemoreceptorer i smak- och luktsinnet. Smakceller i smaklökar fungerar som kemoreceptorer som svarar på olika ämnen (t.ex. salter, socker, syror). Odliga olfaktoriska receptorer är vanligtvis GPCRs som känner igen flyktiga kemikalier och ger upphov till luktupplevelser via särskilda neurala banor.

Sammanfattningsvis är kemoreceptorer centrala för att upprätthålla inre jämvikt och för att tolka kemiska stimuli i omgivningen.