kapprustning

Kapprustning är ett politiskt-militärt fenomen där två eller flera aktörer försöker öka sin militära kapacitet i förhållande till varandra. Den innefattar uppbyggnad av vapenarsenal, teknologisk utveckling och höjd försvarsberedskap, ofta som svar på en upplevd hotbild. En central mekanism är ömsesidig eskalering: när en part höjer sin styrka kan motparten svara med liknande åtgärder, vilket ökar risken för konflikt även utan avsikt.

Historiskt är den brittisk-tyska flottans rivalitet före första världskriget ett klassiskt exempel på konventionell kapprustning. Under kalla kriget genomfördes en omfattande kärnvapenkapprustning mellan USA och Sovjetunionen. Konventionella kapprustningar har också förekommit regionalt, till exempel i Östasien och Mellanöstern, där länder sökt överlägset stridsvärde eller avskräckning.

Drivkrafterna är säkerhet och avskräckning, nationell prestige samt ekonomiska och teknologiska incitament. Kapprustningen kan driva snabb teknikutveckling och industriell tillväxt, men kräver stora offentliga medel och ökar risken för felbedömningar och oavsiktlig konflikt.

Vapenbegränsningar och nedrustning har varit svar på kapprustningen. Internationella avtal som NPT (1968), SALT (1972), START och New START har syftat till att begränsa och övervaka vapenarsenaler samt öka transparens och stabilitet.

Nutida kapprustning omfattar kärnvapen, konventionella system och nyare fält som rymd- och cybervapen. I en globaliserad värld påverkas intensiteten av ekonomiska och teknologiska förändringar, samtidigt som internationella regleringar och förtroendeskapande åtgärder försöker begränsa risker och kostnader.